Hanna och Einar Wiker – nitton barn och ett liv vid gränsen
På Kajkiland, högt över sjön Röjden och bara ett par hundra meter från Norge, levde Hanna och Einar Wiker. Deras historia handlar om ett ovanligt stort hushåll, ett gränsland som plötsligt blev farligt och om minnen som nästan hade kunnat försvinna.
Kajkiland · Röjdåfors · Finnskogen
Ett hem där två länder möttes
Gården Kajkiland ligger i den kuperade gränsbygden vid Röjdåfors. Från markerna öppnar sig utsikten mot sjön Röjden och skogslandet på båda sidor riksgränsen. Gränsen löpte nära, men människors vardag följde sällan kartans linjer. Släktingar, grannar, arbete och skolgång band samman den svenska och norska sidan.
Jonny Wiker, som förvaltar gården i dag, berättar att det finns uppgifter om bosättning på platsen redan på 1640-talet. Det äldre huset var dragigt och svårt att värma. Han minns familjens berättelser om hur håret kunde frysa fast mot väggen när det var som kallast. Huset fick i huvudsak sitt senare utseende 1947 och har därefter förändrats och tagits om hand av familjen.
Hit kom Einar och Hanna i början av 1900-talet. Einar hade norska rötter och försörjde sig bland annat på arbete i skogen och vid sågverksamheten. Tillsammans byggde de ett liv på en plats där både landskapet och människorna bar på två länders historia.

Nitton barn – sjutton pojkar och två flickor
Det gamla tidningsurklippet berättar om ett strävsamt par med en närmast ofattbar familjehistoria. Hanna födde enligt artikeln 19 barn: 17 pojkar och två flickor. Många nådde vuxen ålder, medan andra dog tidigt eller omkom i olyckor. Barnen växte upp under år då arbetet hemma på gården sällan tog slut.
Två hästar, kor, grisar och höns ingick i hushållets försörjning. Barnen hjälpte till när de blev stora nog. Några gick senare till skogsarbetet, andra lämnade bygden för bland annat Stockholm, Skoghall och Norge. Men gården fortsatte att vara en samlingspunkt.

I ett uppföljande reportage skildras Hanna som en person som nästan aldrig lämnade hemmets arbete. Samtidigt finns där värmen i berättelsen: kaffestunderna, grannarnas besök och minnena av barnen som sprang mellan hus, ladugård och skog.

Spisen som bar en hel familjs vardag

En av de mest talande bilderna från Kajkiland föreställer en gammal vedspis. Den ser kanske anspråkslös ut. Men just här blir vardagens historia nästan påtaglig.
Här har det eldats under vintrar när kylan trängde genom timmerväggarna. Här bakades bröd och lagades mat till en familj som kunde fylla huset från morgon till kväll. Och här måste arbetet ha fortsatt också under krigsåren, när oron utanför hemmet blev större.
Jonny återkommer i intervjun till hur tungt arbetet måste ha varit för Hanna – inte minst sommartid när värmen låg över köket men spisen ändå behövde eldas. Spisen står kvar som ett konkret vittne till allt det arbete som sällan syns i de stora historieböckerna.
När en kula gick genom hatten
Den 9 april 1940 förändrades gränsens betydelse. På norska sidan rådde tysk ockupation; på den svenska sidan låg gårdar där människor fortfarande hade släktingar och vänner i Norge. Kajkiland låg så nära att kriget aldrig kunde kännas avlägset.
Jonny berättar om sin far Alf-Johannes Wiker, kallad Jussi, född 1925. Som ung hade han varit på besök hos vänner på den norska sidan. När han återvände mot gränsen fick han syn på tyska soldater. Han sprang över till Sverige – och soldaterna sköt efter honom.
Det är en familjeberättelse som stannade kvar hos sonen. Detaljerna om varför soldaterna sköt och vad de trodde om den flyende unge mannen känner vi inte. Men episoden visar hur liten marginalen kunde vara mellan vardag och livsfara för dem som levde här.
Jonny berättar också att man tidvis sökte sig undan oron och att mycket från krigsåren aldrig talades om i efterhand. Tystnaden är i sig en del av det historiska arvet. Vi vet inte allt som skedde, och varje berättelse måste därför tas till vara utan att fylla luckorna med säkra påståenden.

Bara ett stenkast från kurirernas gård
På Västra Kajkiland fanns grannfamiljen Albert och Elisabeth Larsson. Deras söner Einar och Alf förekommer i Gränsenarkivets material om den hemliga kurirverksamheten kring Röjdåfors. Här fanns alltså ett dokumenterat motståndsnätverk alldeles nära Hanna och Einars hem.
Jonny berättar att familjerna kände varandra och hade kontakt över gårdsgränserna. Det väcker förstås frågan om vad de visste om varandras förehavanden under ockupationen. Kan de ha hjälpt varandra, delat information eller ställt upp när människor behövde passera gränsen?
Just detta visar varför berättelserna behöver bevaras och kopplas samman. En gårds historia kan ge nya infallsvinklar på grannens, och en muntlig minnesbild kan bli en ledtråd till något som ännu väntar på att klarläggas.
Jonny – barnbarnet som för berättelsen vidare
Det mest överraskande i tidningsreportaget är nästan en annan siffra än antalet barn: bara ett barnbarn. I samtalet berättar Jonny att han är den ende i barnbarnsgenerationen. Mot bakgrund av den stora barnaskaran är det ett anmärkningsvärt släktförhållande.
Jonny är son till Alf-Johannes, Jussi, som själv växte upp på Kajkiland och bar med sig berättelsen om skotten vid gränsen. Genom sin mor hade Jonny också släktband på den norska sidan, till Holen-släkten. Han har själv fyra barn och fortsätter därmed släktens historia in i nya generationer.
Efter att farbrodern Lennart, en av de yngsta sönerna, gått bort blev Jonny ensam ägare till gården. Han vårdar platsen och minnena av dem som bodde här, men också frågorna som ännu saknar svar.

En bevarad handskriven släktförteckning listar flera av Hanna och Einars barn, men är ofullständig. Den ger en väg vidare för fortsatt släktforskning. Släktförteckningens uppgifter behöver kompletteras och kontrolleras innan fler personkopplingar registreras.


Ett stort hushåll i den lilla historien – och den stora
På Kajkiland möts flera slags historia. Den om en kvinna som födde 19 barn och bar ett tungt hushållsarbete. Den om en familj som levde med Norge så nära att gränsen kunde korsas för att träffa vänner – men under ockupationen också kunde bli en plats där skott avlossades. Den om grannar som hörde till hemliga nätverk, och om det som kanske aldrig blev berättat.
Jonny Wiker kan inte ge oss alla svar. Men genom hans minnen, tidningsurklippen, fotografierna och det som finns kvar på gården går det att ge denna del av gränsbygdens historia en tydligare plats.
Källor och redaktionell anmärkning
- Gränsenarkivets intervju med Jonny Wiker på Kajkiland (transkription och sammanfattning).
- Två äldre tidningsurklipp om Einar och Hanna Wiker, bland annat ”Strävsamt gammalt par i Röjdåfors ...” och ”Nitton barn men bara ett barnbarn!”. Tidning och publiceringsdatum behöver kompletteras.
- Fotografier från Kajkiland, nutida drönarbilder och släktanteckningar tillhandahållna för arkivet.
- Uppgiften 19 barn – 17 pojkar och två flickor följer tidningsreportaget enligt redaktionellt val, trots avvikande siffror i den senare muntliga intervjun.
- Den eventuella kopplingen mellan familjen Wiker och grannfamiljen Larssons kurirverksamhet är inte belagd.

